I morgon är det dags för Innocents begravning. Har ingen aning om hur jag ska orka med det. Har ingen aning om hur jag ska orka med någonting längre. Allt är jobbigt och det enda jag vill är att vara hemma ensam med barnen och maken.

/E

Även när något hemskt inträffar går livet vidare. Det måste det.

Barnen har börjat på dagis igen. Vi har massor med saker som väntar som måste göras. Men det får då ta den tid det tar. Orkar inte stressa arslet av mig just nu bara för att det ska bli städat eller gräset ska klippas.

Just nu är det barnen och djuren som kommer i första hand.

Men det börjar hända saker här hemma iallafall.

Något som ororar mig är att hunden har gjort illa sig och haltar. Ingen fara om hon vilar enligt vet. Problemet är att hon aldrig är stilla. Fick sätta fast henne ute men då grävde hon stora hål i gräsmattan och lyckades krypa ur halsbandet sen var det full fart över åkrarna igen. Är hon inne så river hon huset i jakt på katten. Svårt att tro att hon är 10 år.

Fick lite energi igår och det blev lite rabarbersaft kokt och så hittade jag en påse med hallon i frysen som det blev sylt av.

Har börjat få ordning i mina land också men är långt i från klar.

Vi har bestämt att barnen ska få plantera en perenn rabatt till Innocent som ett sätt att bearbeta sorgen och till minne av henne. Så igår efter att vi hämtat tjejerna på dagis så bar det av till Mobackes i Bollnäs för att hitta blommor och buskar. Tjejerna hittade bara en förgätmigej som de gillade så det får bli en tur till Falun och Plantagen och se om de hittar något där. Vill gärna att det ska vara mormorsblommor som passar in i miljön här hemma men eftersom det är tjejerna som väljer så får vi se vad det blir.

Kram

Emma

Nu var det länge sedan jag skrev. Men det har hänt så mycket att jag har helt enkelt inte orkat med att blogga. Jag har inte orkat med något mer än att försöka hålla huvudet ovan vattenytan.

Vi har fått vår baby nu. Det blev en vacker liten flicka. Hon vägde 3360 g och var 49 cm lång. Hon fick namnet Innocent Ogadimma Blessing. Hon var menad för större saker än att vandra på jorden med oss. Men hon kommer alltid att finnas i våra hjärtan för evigt och för alltid. Under tiden jag var på sjukhuset fick hon vara med mig inne på rummet och hela tiden väntade jag på att hon skulle vakna, att hon skulle titta upp. Att det bara var en mardröm.

 Det kom en fotograf som tog jättefina bilder på henne som vi kommer att få nästa gång vi träffar kuratorn. De tog även hand och fotavtryck på henne sedan fick vi en lock av hennes hår.

Det svåraste jag någonsin gjort i hela mitt liv var att lämna henne där ensam på sjukhuset när jag skulle åka hem. Jag har ingen aning om hur jag ska orka gå vidare men jag vet att jag måste för barnens skull.

Det är tur jag har Benjamin och flickorna som hjälper mig och påminner mig om en massa saker, utan dem skulle ingenting hända.

Vi var till begravningsbyrån idag och ordnade med allting som ska ordnas. Begravningen kommer att bli den 20 juni.

Något som jag inte riktigt väntade mig var allt stöd som vi fått från min mamma både före och efter det här. Det uppskattas mycket. Sen har många andra ställt upp också, men det är många som inte vill/vågar kontakta oss av olika anledningar men jag skulle bli glad om någon bara ringde och pratade om allt och inget så jag fick något annat att tänka på för en liten liten stund.

Nu ska jag försöka sova så jag får någon ork eftersom jag har lovat flickorna att vi ska grilla om det blir bra väder i morgon.

Ta hand om er och krama om dem ni älskar.

Kramar

Emma